Ekvatorn Initiative

Ge tjuvskyttarna jobb, så slutar de döda utrotningshotade djur. Det blev lösningen för nationalparken Kahuzi-Biega i Kongo, där ett träningsprogram

Ge tjuvskyttarna jobb, så slutar de döda utrotningshotade djur. Det blev lösningen för nationalparken Kahuzi-Biega i Kongo, där ett träningsprogram för att bli träsnidare fick tjuvskyttarna att överge jakten på gorillor. Runt om i världen finns goda exempel på hur den biologiska mångfalden kan säkras samtidigt som människor hjälps ur fattigdom. Det är Equator Initiatives uppgift att finna dem och sprida deras erfarenheter.
I nationalparken Kahuzi-Biega i Kongo lever den utrotningshotade östra låglandsgorillan. När parken skapades, tvingades ursprungsbefolkningen att flytta utanför parkgränserna. De var beroende av parkens naturresurser för att få mat och bränsle, och tjuvjakt på gorillor och andra djur som sedan såldes var stundtals deras enda möjlighet till försörjning. Befolkningen använder uttrycket: ”Hungriga magar har inga öron”.
“Equator Initiative arbetar istället utifrån idén att det går lättare att kopiera erfarenheter om människor från olika samhällen lär direkt av varandra, i stället för att FN-tjänstemän talar om vilka metoder som är att föredra. Därför finns så kallade Dialogue Spaces.
Pole Pole Foundation har sedan 1992 utbildat 47 tidigare tjuvjägare, både män och kvinnor, till träsnidare. Pole Pole, som betyder ”sakta och säkert” på Swahili, hjälper ursprungsbefolkningen till arbete inom krukmakeri, läderfärgning och sömnad, och sponsrar miljöutbildning. Trädplantering ger material till skulpturer, bränsle och byggmaterial, vilket ökar försörjningssäkerheten. Tillsammans med andra organisationer, bland andra Canadian Ape Alliance, får konstnärerna tillgång till en internationell marknad för sina skulpturer. Eftersom inkomsterna ökar, tilltar befolkningens hälsa och barnen går oftare till skolan. Och populationen av gorillor ökar.
År 2006 fick Pole Pole Equator Initiatives pris, som instiftats för att belysa ledande gräsrotsorganisationers arbete med att minska fattigdom genom skydd och hållbar användning av den biologiska mångfalden. Genom priset vill FN:s utvecklingsprogram, UNDP, som står för programmet Equator Initiative, uppmärksamma goda exempel internationellt och sprida erfarenheterna.
– Oftast ser vi det omvända, att man från central nivå vill få medborgarna att anpassa sig till vissa arbetsmetoder. Vi gör tvärtom, säger Joseph Corcoran, forskningsanalytiker på Equator Initiative på telefon från New York.
Ekvatorn och dess mångfald
Tre fjärdedelar av de mest ekonomiskt utsatta människorna i världen lever på landsbygden och i bältet kring ekvatorn. De är ofta direkt beroende av rätten till uthålliga och friska ekosystem och en biologisk mångfald för sin försörjning. I utvecklingsländerna lever befolkningen till stor del på de naturtillgångar de kan samla in, eller odla och sälja. Om efterfrågan på en gröda viker eller skörden slår fel kan bönderna inte försörja sina barn. Utarmas bestånden av fisk, slår det direkt mot försäljningsinkomsterna för fiskebefolkningen. Med hunger i magen tar man det som finns.
Paradoxalt finns samtidigt planetens rikaste mångfald kring ekvatorn. Men den är starkt hotad genom skövling av mangrove- och regnskog, uppodling av savanner och våtmarker och utfiskning. Här finns 21 av världens 34 så kallade ”hotspots”, områden med stor mångfald, speciellt höga antal endemiska arter, dvs. arter som bara finns i dessa områden, ingen annanstans. Hotspotområdena täcker bara 2,3 procent av jordens landyta, men hyser över 50 procent av jordens endemiska arter av växter och 42 procent av de landlevande ryggradsdjuren. En hotspot står också för att områdena är extremt hotade och redan har förlorat över 70 procent av sin ursprungliga naturliga vegetation.
Equator Initiative startade efter Världskongressen om hållbar utveckling 2002, då ledande personer inom UNDP ville införliva biologisk mångfald i arbetet för utvecklings- och fattigdomsminskning. Länderrepresentanter fick i uppdrag att sammanställa medlemsländernas nationella program för att sedan kunna utvärdera dessa och sprida erfarenheterna.
– Men de fann inga fungerande program. Istället fick vi svar från praktiker ute på fältet om att lokala organisationer och urbefolkningar hade modeller där fattigdom bekämpades, samtidigt som mångfalden värnades, säger Joseph Corcoran.
Med prispengar från UNDP försökte man då skapa incitament för organisationer att sprida kunskap om sina metoder. Hittills har 103 pristagare fått 5000 dollar vardera. Priset delas ut till 25 pristagare vartannat år och fem organisationer uppmärksammas extra och får ytterligare 15000 dollar,
– Priset går inte alltid till organisationer som räddar spektakulära arter som gorillor. Det tilldelas oftare organisationer som har ökat befolkningens inkomster genom att skydda musselbankar, fått bönder att odla en större variation av traditionella grödor i stället för enstaka växter eller hittat förvaltningsmetoder för kollektiva varor som korallrev eller fiskeområden, med mera. Det är svårt att hitta gemensamma nämnare bland pristagarnas goda exempel. Ett starkt ledarskap har varit väsentligt, säger Corcoran och pekar på att det också behöver finnas ett gemensamt sammanhang med gemensamma mål:
–  Sådant är svårt att kopiera. Du kan säga åt folk att börja lita på varandra för att de klarar det på andra ställen, förklarar han.
Equator Initiative arbetar istället utifrån idén att det går lättare att kopiera erfarenheter om människor från olika samhällen lär direkt av varandra, i stället för att FN-tjänstemän talar om vilka metoder som är att föredra. Därför finns så kallade Dialogue Spaces.
Dialogforum = erfarenhetsutbyte
Förutom prispengar, hjälp med posters, fotopresentationer på nätet och databasinformation, får de 25 vinnarorganisationerna finansiering för att skicka ett par representanter till en stor världskongress som tar upp frågor om biologisk mångfald och fattigdomsbekämpning, ofta ett partsmöte inom Konventionen för biologisk mångfald. Där samlas beslutsfattare från hela världen för att diskutera målsättningar och regler. Representanterna arrangerar tillsammans en plattform för diskussion, Dialogue Space eller dialogforum, där de kan byta erfarenheter och bjuda in beslutsfattare till olika evenemang för att få kontakt.
Equator Initiative försöker underlätta för grupperna att fånga beslutsfattarnas intresse och hjälpa till att skapa dialog. De kan presentera pristagarna och deras arbete för ministrar i respektive länder och anordna paneldebatter om särskilda teman. Till dem bjuder de in högt uppsatta personer bland Equator Initiative partners, såsom representanter för regeringar, ideella organisationer, företag och universitet. Man skriver också gemensamma deklarationer, med mera. Några goda exempel på resultat från sådana möten finns. Vid partsmötet i Bonn blev vinnarorganisationer från Filippinerna och Senegal, inbjudna att bli medlemmar av de officiella delegationerna för sina respektive länder. En zimbabwisk representant blev vald till teknisk rådgivare i en arbetsgrupp inom konventionen.
Under konventen, som ofta varar ett par veckor, erbjuds också utbildning.
– Grupperna har ofta bristande kunskaper i finansiell förvaltning, hur de ska sprida erfarenheterna och utveckla marknaderna för sina produkter och vi hjälper dem att komplettera sin styrka med detta, säger Corcoran.
Dialogforumen är enstaka tillfällen för organisationerna att synas och träffas, vilket kritiserats av vinnargrupper som ansåg att det saknades långsiktiga möjligheter till erfarenhetsutbyte. På gång är därför sedan 2005 en ”Community Knowledge Service”. Från regionala baser på de olika kontinenterna ska koordinatorer samla kunskap om olika hållbara initiativ och sammanföra dessa med samhällen som behöver kunskap och hjälp att starta goda projekt.
Corcoran tar ett ofta använt exempel från en av de grupper som redan påbörjat spridningen av erfarenheter: Talamanka i Costa Rica, där befolkningen i en by grävde upp ägg från hotade havsköldpaddor ur sanden och sålde. Ett nätverk av organisationer diskuterade fram en lösning där äggen fridlystes och befolkningen investerade i en verksamhet för ekoturism som idag ger betydligt högre inkomster än försäljningen av ägg. Det tog sju år av diskussioner och arbete innan projektet var i hamn, men det tog endast 1,5 år att diskutera fram en liknande lösning i en annan by längs kusten, tack vare erfarenhetsutbytet. Nätverket fick priset 2002.
Fem år har gått sedan de första diskussionerna om Community Knowledge Service och ännu är inte allt på plats. Men Corcoran tycker inte att man går byråkratiskt eller långsamt tillväga:
– Det här är gräsrotsprojekt och idén är att det är den lokala nivån som ska driva frågorna. Vi måste respektera detta, få alla grupper involverade och lyssna till deras åsikter.
Det är ett förpliktigande gentemot en process med lokalt deltagande. Han tycker däremot att konceptet kan vara svårt att sälja in till finansiärer, som inte på pappret direkt kan se fördelarna med att det är det personliga erfarenhetsutbytet som leder till framgång. Men själv är han övertygad om effektiviteten i det lokala erfarenhetsutbytet.
De regionala knutpunkterna kommer heller inte att bli dyra, menar Corcoran  och syftar på att Dialogforumen sägs ha relativt höga kostnader för bland annat flyg. Men han säger att forumen är nödvändiga.
– Biodiversitet handlar om ekosystem och natur som inte stoppar vid nationella gränser. Förluster av arter är ett internationellt problem som måste hanteras. Om inte FN engagerar sig, vilka ska göra det då? undrar han och svarar själv att UNDP:s satsningar är viktiga eftersom organisationen har mandat att arbeta med nationella regeringar, medan Equator Initiative har mandat att sprida erfarenheter av goda exempel från lokal till nationell nivå och till internationell uppläggning av politik. Mandat de har fått av FN:s medlemsländer.
– Arbetet skulle vara omöjligt utan denna länk och utan FN:s räckvidd.
En fara med bistånd är att det sker på givarnas villkor. Finns det risk för att vinnarprojekten är sådana som vi i den industrialiserade världen automatiskt ser som lösningar, när det egentligen är andra lokala initiativ som vore att föredra ur lokalt perspektiv? Joseph Corcoran tror inte att den risken finns. Tvärtom, säger han:
– Det finns många kreativa grupper som vi inte har en aning om och som inte kommer till vår kännedom. Men de lokala organisationernas representanter har ofta stor kunskap om andra gruppers arbete och genom de regionala kunskapsnätverken kommer såväl vi på FN som lokala samhällen att få ta del av deras erfarenheter.
Text: Annika Olofsdotter
Fakta
Varje år tar Equator Initiative ut 25 pristagare. Här är två av 2008 års vinnare.
Organisationen Poloprobio i Brasilien har bland annat utvecklat en teknologi för tillverkning av naturligt latex, som kombinerar traditionell teknik med vetenskap, och anpassat den så att den kan användas i skogsmiljö. Risken för att den tropiska skogen ska avverkas har minskat genom att befolkningen ser alternativ till timmerproduktion eller nedhuggning och bränning för att bereda jordbruksmark. Nu producerar man hantverk, packmaterial, gummilaminat och mattor, inkomsterna har ökat och arbetstillfällena har blivit fler. Tekniken har kopierats av andra samhällen.
Den indonesiska organisationen The Indonesian Community-based Marine Management Foundation (PLKL) lär ut samarbetssystem och ekologi i lokala samhällen, för att de ska uppnå ett mer ekologiskt hållbart fiske. Överfiske, användning av sprängmedel och utsläpp av föroreningar har lett till markanta minskningar av mängden fisk och arter. Man använder sig av ett traditionellt förvaltningssystem, där samhället kan reglera vissa zoner strängare än andra för att gynna särskilda arter eller ekosystem.
Resultat visar att marina nyckelarter har ökat, och arter som varit borta i flera år har återvänt. Mängden arter utanför de områden som regleras har också stigit. Av 20 lokala samhällen som ingått i arbetet har 10 hittills fått ökade inkomster genom de höjda fiskebestånden. Organisationen koordinerar ett nätverk för att kunna kopiera goda exempel och dela erfarenheter.